Jag ser dig ringa men har inget val, för jag kan göra det som ingen gjort.
Lämna mig ifred. Låt mig vara. Jag vill ha inte ha något med dig att göra mer. Försvinn. Snälla släpp taget. Bara lämna mig ifred. Låt mig vara. Släpp taget. Låt mig få gå iväg. Dra åt helvete! Vad är det du inte förstår?
Att jag ännu en gång, återigen, får en natt med välbehövlig sömn förstörd börjar tära på mina krafter. Att jag ännu en gång, återigen, få ett x-antal samtal under samma kväll/natt med ord, meningar och konversationer som jag varken vill eller behöver höra. Varför kan du inte släppa taget och bara låta mig va? Jag vill inte det här mer, och har inte velat på ett tag, så släpp taget.
Skillnaden mellan nu och då var att då var det riktigt jobbigt. Det var så mycket känslor: kärlek, förståelse, saknad, närhet och att bry sig något otroligt. Känslan av att ta hand om och ordna upp någons liv.
Idag är känslan mest: frustration. Förbannad över att du vägrar släppa taget. Förbannad över att du öppnar munnen och talar. Förbannad över att du bara är och beter dig som du gör. Jag kan inte och jag vill inte längre hjälpa dig. Om du inte kan rädda dig själv, kan inte jag rädda dig.
