therese

jag är rädd.
jag är rädd för mycket här i livet har jag kommit fram till under de senaste 3 timmarna. 
så som mörker. känslor. spindlar. ensamhet.
men jag gillar ensamhet, den bra ensamheten. dock så kommer den inte fram så ofta, den mest ligger och gror och man vill att den ska komma fram och säga " HEJ JAG ÄLSKAR LIVET, JAG TROR PÅ MIG SJÄLV OCH BEHÖVER INTE DIG I MITT LIV FÖR FEM JÄVLA ÖRE "
dom orden skulle jag behöva nu, jag behöver dig inte. jag vill inte ha dig ändå
desperat. jag är nog desperat. och kräsen. men egentligen vet jag inte om jag är det först nämna, jag vill nog bara vara. även om det är en klurig sak som man inte vill vara. men jag är nog desperat just för att jag är så kräsen. det hänger nog ihop.. kräsen.... ja varför inte!

och så satt jag i skolan förut och tänkte på - är det såhär livet ska se ut?
vi går i skolan, men för vilken nytta? för att bli allmänbildad och skaffa sig en bra utbildning?
men vafan är det för liv. är det meningen att vi ska stressa, jobba och samtigt överleva hela livet ut?
vart finns njutningen i detta?

nu sitter jag och tänker, hur svårt kan det vara?
jag skulle ju börja tänka på mig själv liiite mer, inte andra i första hand.
så imorgon ska jag släppa en bomb och skita i om det blir bra eller dåligt, för det känns konstigt att känna såhär. även om det är normalt. även om det är konstigt, för jag vet egentligen inte hur det är. kanske det som är normalt?  

även känner jag att det finns ingen som förstår, ingen som bryr sig och ingen som ser. fast det vet jag att det är en falsk känsla. men kanske ändå inte. man ska ju lite på magkänslan säger alla. kanske är det just detta jag ska göra för en gångs skull, lite på magkänslan...

äckligt trött på allt