therese

det var väl för ungefär ett år sedan. jag tror alla känner igen sig i kärleks känslan mer eller mindre, olycklig eller lycklig men att vara kär helt enkelt.
en månad lite mer innan fick jag dissen och känna att allt det vi sa innan bara försvann och inte betydde någe var förjävlig. livet går vidare tänke jag och efter en månad kom du tillbaka igen, det var ju trots allt ett misstag enligt dig. den 14 februari var nog den mest lyckligaste och bästa dagen i mitt liv tror jag. att allt bara faller på plats och det man velat ha så länge är verklighet och man känner sig bara så obeskrivligt lycklig, kärlek alltså.
du var nog mer den som älskade mest ibörjan, men våran kärlek växte fram och jag tror att med tiden växte min kärlek till dig större än vad din gjorde till mig. de bra stunderna växte sig större men även så bråken, och något jag inte förstår är varför man bråkar egentligen? jag visste att jag skulle stanna hos dig och jag lita på dig trots att det blev svårare med tiden pga allt jag fick höra men jag stannade hos dig iaf för att jag älskade dig, för skillnaden mellan oss var att jag älskade dig på ett annorlunda sätt än vad jag trodde att man kunde göra. du var verkligen den enda för mig!
jag gjorde allt för att du skulle lita på mig, jag slutade verkligen att prata med alla men endå fick jag höra " du vill ha någon annan " elleh " du flörtar med han " bara för att jag ungefär hade sagt hej och någe mer som du tyckte var övergränsen. nu efteråt inser jag att allt skulle vara på dina vilkor. jag är medveten om att jag ibland blev svartsjuk för inget men jag ville aldrig förlora dig och det visste du.
9 månader gick som var upp och ner, men sommarno8 var obeskrivligt bra och vi hade det bra för det mesta. men helt plötsligt utan minsta vink förvarning kommer den dagen " jag vill göra slut ". fast aldrig just de orden utan mer: jag vet inte hur jag vill ha det, vi kan ju vara kompisar. det var det sämsta jag har hört.
det som var ännu sämre var att samtidigt som du gjorde slut, dagen efter hålla på med min vän, inte så nära men ändå vän. fattade du någongång hur det var för mig och hur obetydd jag kände mig? att du också sedan  kommer tillbaka efter att vi båda har dissat dig av anledning jag inte tänker berätta här för det är sjukt bevisar bara hur mycket du tar mig förgivet även om du inte erkänner det.
jag förstår inte mig själv när jag fattade att jag gick tillbaka, jag tänker inte säga att jag gjorde det för kärlek för inte ens min kärlek till dig var värt att ta dig tillbaka. men förlåtade som jag är så gjorde jag det, trots att mycket kärlek redan då hade försvunnit pga omständigheterna. jag gjorde det nog mest för din skull, och ihopp om att jag kunde falla för dig på nytt.
och så kommer detta nyår som jag inte ångrar det minsta utav. det fick mitt kraft och inse att det ska inte vara såhär, vi har haft vårat! det fick mig mod att lämna dig, en gång för alla. och lykten, troru jag bryr mig om rykten? ni får tycka att jag var otrogen och hora och allt vad det är det stör mig inte ett skit, men snälla bry er om era egna liv. tyck inte synd om någon när ni inte vet hela förhållandet från början.
nu är allt över och jag lämnar det här. gladare än förr och starkade än någonsin :)